lite julaftonskvällsångesttankar

Det är bara mat. Absolut inget farligt. Ingen stor grej. Men trots det; 24 timmar om dygnet, ett konstant mentalt krig. "Nu ska jag äta si, nu ska jag äta så".

Aldrig något som håller dock. 

Förutom(!) förra nyår. Då jag beslutade mig för att gå in helhjärtat. "Ta tag i mig själv, göra en livsstilsförändring mot det hälsosamma."

Det var lättare då. Dels för att det till en början var ett skolprojekt (denna bloggen, som just nu helt tappat sitt syfte, men som iaf förut var en hälsoblogg.), dels för att jag hade balen som en målstolpe, något som motiverade mig. För jag ville så vara fin på min bal, ville sååå ha en fin klänning och för iaf en kväll känna mig helt nöjd. Vilket jag faktiskt gjorde just den kvällen.

MEN det som hände när jag bytte "livsstil" var att folk omkring mig började reagera negativt, ifrågasätta, göra motstånd, dumförklara och helt enkelt göra det betydligt svårare än var det egentligen hade behövt vara. Det blev jobbigt att följa med vänner ut och äta, det blev jobbigt att följa med på släktmiddagar eller att överhuvudtaget tacka ja till fester. För det var liksom precis som att man behövde äta "samma" för att kunna umgås. Det fanns ingen hänsyn, respekt åt att jag faktiskt gjorde något som fick mig att må bättre. Utan jag var töntig som inte kunde unna mig en bulle någon gång ibland, eller lite tårta vid kalas. Men grejen är, det fungerar inte så för mig. Vilket ingen verkade förstå, och som var alldeles för jobbigt att dra upp varje gång någon tog upp samtalsämnet. För mig blir det aldrig EN bulle, EN bit tårta. Det är fortfarande allt eller inget som gäller. Och med allt, menar jag verkligen ALLT.

Jag vet så mycket väl vad det handlar om, för det är det jag känner just nu inför dem som klarar av att stå emot och som klarar av att leva på det sättet som jag hade velat. Det det handlar om är avundsjuka. 

Och det är så synd. 

Just nu har jag gett upp.. tror jag. Idag, julafton, tänkte jag just det ordet; "Ja, men det är ju julafton, då får man" Eehhh..får vad? Din egen tillåtelse att må skit, att skaffa ångest? Jo, men sure, go ahead!

Och där är jag nu. Ånger. Mentala krigets klimax. Aldrig mer, nej aldrig mer. Imon, nya tag. Imon!

EEhh..nä.. inte ens jag tror på mig själv längre när jag skriver så. Usch & fy.

Och nej, jag skyller inte detta på alla andra. Men jag är bara lite besviken att jag fick onödiga motgångar när jag väl hade min motivation uppe. För nu är den så svår att få tillbaka.

Det är sjukt vad mat. MAT liksom?!?! kan förstöra. Tänk vilket underbart liv jag skulle kunna haft. Jag har en fantastisk familj, fantastiska vänner, en fantastisk pojkvän, en hund, en bil, ett jobb osv osv. Det hjälper inte. Ändå känner jag mig som världens mest misslyckade när jag inte bara kan äta som en normal person. En heeeelt naturlig grej. Äta.